EVELINAS

Jag har typ fyra vänner som jag umgås med, dem litar jag på till 90%. Jag kan dock inte säga att jag har någon riktig bästavän. Jag önskar verkligen att jag kunde göra de, för det känns som att livet hade varit så mycket enklare då. Mina vänner som jag umgås med, trivs med, vet inte ens hälften av det saker som jag bär inom mig. Är inte de ganska sjukt?

Jag beundras utav mig själv att jag än idag står på mina egna ben, att jag inte ligger någonstans, nästan helt nedbryten av alla känslor och tankar. För nog vet mina vänner om det värsta jag har gått igenom, men dem tror fortfarande på mig när jag säger att jag mår bra. Och jag räknar inte med att alla ska förstå hur jag känner, men en liten sak bara, min morfar gick bort den 20 februari, min mormor gick bort den 5 juni. Hur tror ni att jag mår? Räkna också med att jag inte pratade med någon om det, jag och mina syskon fick ta hand om mamma som var förstörd. Pappa sa väl inte så mycket. 

Jag förstår att det kan vara svårt att förstå men jag räknar ändå med lite medkänsla när jag tillslut tar mod och kraft till att berätta varför jag varit så tystlåten, nedstämd. Men får till svar "jaha". Förstår ni nu kanske lite lättare varför jag inte pratar så mycket om mitt liv? För folk tar det som automatiskt att man kräver uppmärksamhet. Man vill liksom ha människors bekräftelse "tyck synd om mig". Därför sade jag inte heller någonting från första början, för att jag var rädd för att det som hände, skulle hända.. 

Jag tycker verkligen om mina vänner, dem få som jag har. Som jag litar på. Och som sagt, jag förstår att det är svårt att förstå. Det gör jag verkligen, för jag förstår inte heller alla gånger, men jag är alltid säker på att jag frågar. 

Förra året så fick jag ta del utav mina vänners problem, kan väl säga att det hjälpte mig att hålla balansen en stund innan min kropp blev överfylld och bägaren rann över. Men jag försökte ju ändå, trots att jag inte alls förstod vad mina vänner behövde hjälp med, jag försökte mitt allra bästa men jag var också väldigt upptagen med att försöka ta hand om mig själv och fixa mina egna känslor. Det gick som det gick. 

 

Idag är jag lite som "cry on the inside, like a winner". Jag blir fruktansvärt arg om det är något som går snett, jag bryter inte ut i tårar, jag blir skitförbannad. Och all denna isolering, jag tror att jag har hamnat där jag är idag pga det som hände förra året. Alla känslor, allt hjälpande från min egen sida, den där styrkan, vart kom den ifrån? 

 

Jag skrev i min blogglista att senaste gången jag grät var på midsommar förra året. Det var pga att en liten mf skulle börja prata om min mormors död till mig. (Min mormor dog i en hjärnblödning den 5 juni). Det var inte riktigt mitt favoritämne att prata om just då. Just då var jag så himla känslig, så ensam och så sorgsen. Bägaren rann över rejält och jag trodde jag skulle dö pga smärtor.